Vinden vilar, stillhet råder, stadens tornur slagit tolv! Tysta slädarna på föret glida som på bonat golv. Sista spårvagnsklockan klingat, ingen hund på gatan hörs, staden sover, lyktorna släcks, ej en kvist på träden rörs; nattens himmel svart som sammet välver sig oändligt djup. Högt Orion svärdet svänger, Karlavagnen står på stup. Elden i spisen slocknat, blott i fjärran står en rök; ur en skorstensobelisk den stiger som utur ett jättekök.