Landskapet i Övre Kågedalen är nervslitande, trolskt och oberört. Här sås inte mycket gröda, man har annat i sinnet. En stämning av sorg, allvar och ensamhet tar fast betraktaren. Luften är genomlyst, man ser blott alltför klart, men i skogen råder evigt dunkel. Mänskliga övergrepp förmår inte beröva bygden dess kärva höghet. De åldriga inbyggarna hänger sig en efter en, tyst, stilla och sakkunnigt, i de övergivna husens takbjälkar.