Tom Clancy
- Jakten på Röd Oktober
En dag som idag lyser kvinnornas och barnens ansikten skära, din andedräkt hänger bakom dig som ett moln och vodkan smakar särskilt bra. Åh, man skulle vara i Gorkij en dag som idag!
John Grisham
- De utvalda
Anblicken av en rättssal full av så många goda väljare kunde glädja vilken vald ämbetsman som helst, och Hans nåd kunde inte dölja ett brett leende när han hälsade jurymedlemmarna välkomna till hans gemak som om de vore där frivilligt.
John Grisham
- De utvalda
De bar utan undantag mörka kostymer och intelligenta miner, och alla försökte sig på den omöjliga bedriften att glo på jurymedlemmarna samtidigt som de försökte verka ointresserade.
John Grisham
- De utvalda
För en liten förmögenhet kunde Carl Nussman och hans firma välja ut rätt jury. De samlade in uppgifterna, tog fotografierna, spelade in rösterna, skickade in blondinerna i åtsittande jeans i de rätta situationerna. Carl och hans medarbetare tassade runt lagens och moralens utkanter, men det var omöjligt att sätta fast dem. Det är trots allt inte förbjudet eller oetiskt att fotografera tänkbara jurymedlemmar.
John Grisham
- De utvalda
Problemet med Easter, tänkbar jurymedlem nummer femtiosex, var att de visste så lite om honom. Tydligen hade han slagit sig ner vid kusten mindre än ett år tidigare, och de hade ingen aning om varifrån han kom. Hans förflutna var en fullständig gåta.
William Golding
- Flugornas herre
Jag försäkrar att om jag blåste i snäckan just nu så skulle dom komma springande. Och sen skulle vi bli förfärligt högtidliga och nån skulle säga att vi borde bygga ett jetplan eller en undervattensbåt eller en TV-apparat. Och när mötet var slut skulle dom jobba i fem minuter och sen försvinna eller gå på jakt.
William Golding
- Flugornas herre
Det är jag som har snäckan! Nu ska ni höra på! Det första vi skulle ha gjort var att bygga någon sorts skydd nere på stranden. Det var ruskigt kallt där nere i natt. Men så fort Ralph säger ordet eld så rusar ni upp på det här berget och gastar och skriker! Som en massa småungar!
William Golding
- Flugornas herre
Livet blev en kapplöpning med elden och pojkarna spred sig i den högst upp växande skogen. Att hålla eldens fana flygande på berget var deras närmaste mål och längre än så blickade ingen.
William Golding
- Flugornas herre
Min pappa är vid flottan. Han säger att det inte finns några oupptäckta öar. Han säger att drottningen har ett stort rum fullt med kartor med alla öar i världen utritade. Så drottningen har en ritning av den här ön.
William Golding
- Flugornas herre
Vi befinner oss på en ö. Vi har varit uppe på toppen av berget och sett vatten runt om. Vi såg inga hus, ingen rök, inga fotspår, inga båtar, inga människor. Vi befinner oss på en obebodd ö, och det finns inga andra här än vi.
William Golding
- Flugornas herre
De hade redan anat att det var på en ö de befann sig. Medan de klängde bland de skära klippblocken med hav på två sidor och omätlig, kristallklar luft över sig hade de instinktivt förstått att havet bredde ut sig på alla sidor om dem. Men det var liksom mera passande att vänta med det slutliga ordet tills de stod uppe på toppen och såg vatten horisonten runt.
William Golding
- Flugornas herre
Det fanns ingen plats att stå på huvudet. I stället uttryckte Ralph sin känslas intensitet genom att låtsas slå omkull Simon, och i nästa ögonblick låg de i en saligt vältrande hög i halvmörkret.
William Golding
- Flugornas herre
Snäckan var intressant och vacker och en värdig leksak, men hans vakendröms livliga bilder stod fortfarande emellan honom och Nasse som i detta sammanhang var oväsentlig.
William Golding
- Flugornas herre
Långt därute, kanske en kilometer bort, fräste en vit bränning mot ett korallrev, och bortom revet var det öppna havet mörkblått. Inom sin oregelbundna korallbåge låg lagunen lugn som en bergssjö, blå i alla nyanser, skuggigt grön och lila.
William Golding
- Flugornas herre
Den tjocka pojken väntade sig att i sin tur få samma fråga, men någon sådan invit till bekantskap kom inte. Den ljusa pojken som hette Ralph log ett obestämt leende, reste sig och började än en gång försöka ta sig ner till lagunen. Den tjocka pojken följde trofast efter.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Hans blå bomullsskjorta sticker muntert av mot en chokladfärgad bakgrund. Också det inger en känsla av Äckel. Eller snarare, det är Äcklet. Äcklet finns inte i mig, jag känner det där borta på väggen, på hängslena, överallt runt omkring mig.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Då greps jag av Äcklet, jag sjönk ned på bänken, jag visste inte ens längre var jag var; jag såg färgerna långsamt snurra runt omkring mig, jag kände lust att kräkas. Och så: sedan dess har Äcklet inte släppt mig, det har mig fast.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Min blick sänker sig sakta och med leda över pannan och kinderna: den möter inget fast motstånd, den sjunker ned i sanden. Naturligtvis finns det en näsa, en mun, men allt det där har ingen mening, inte ens något mänskligt uttryck.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Det är mitt ansikte som återspeglas. Jag står ofta under de här förlorade dagarna och betraktar det. Jag begriper ingenting av detta ansikte. Andras ansikten har en mening. Men inte mitt. Jag kan inte ens avgöra om det är vackert eller fult. Jag tror att det är fult, därför att man har sagt mig det. Men det rör mig inte.
Jean-Paul Sartre
- Äcklet
Jag stiger upp. Jag går omkring i denna bleka dager; jag ser hur den förändras på mina händer och på mina rockärmar: jag kan inte nog säga hur denna dager äcklar mig. Jag gäspar. Jag tänder lampan på bordet: kanske märker jag inte då dagern utifrån. Nej, det går inte: lampan har bara en liten ynklig ljuspöl kring foten. Jag släcker; jag stiger upp.
