Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Åjo, det märks nog. Alldeles nyss satt du på stolen på ett sätt som du aldrig brukar sitta, alldeles på kanten, och hela tiden ryckte det i dig som om du hade spasmer. Och sen rusade du upp i ett utan anledning. Ena stunden var du ilsken och i nästa var du som den sötaste karamell. Du till och med rodnade - när de bad dig komma på middag rodnade du alldeles förskräckligt.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Hon hade ett alldeles avtärt och blekt litet ansikte som var ganska oregelbundet och en aning skarpt med en liten vass näsa och haka. Man kunde knappast kalla henne söt, men hennes blå ögon var mycket klara, och när de blev ivriga fick hon ett så vänligt och okonstlat ansiktsuttryck att man inte kunde undgå att attraheras av henne.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Hon hade inte väntat sig att rummet skulle vara fullt av folk och därför blev hon inte bara förlägen utan också alldeles förvirrad som en barnunge och gjorde rentav en rörelse som för att dra sig tillbaka.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Men så snart han kom in i rummet så insåg vi allihop att den mannen inte är av vår sort. Inte därför att han hade varit hos frisörn och ondulerat håret och inte därför att han var så angelägen att visa sig på styva linan utan därför att han är en snokare och schackrare och jude och pajas, det märks.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Jag pratar strunt - alltså är jag människa. Ingen har någonsin kommit på en sanning utan att först ha pratat strunt fjorton eller hundrafjorton gånger; på sätt och vis är det alltid lovvärt.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
I ett hörn stod en tät klunga folk - bönder allihop. Han armbågade sig rakt in i klungan och studerade ansiktena. Av någon underlig anledning fick han plötsligt lust att samtala med dem. Men bönderna brydde sig inte om honom; alla stimmade om något där de stod i mindre grupper.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Och så började han styra och ställa; han hällde upp en kopp och fyllde också på påtår; så slutade han äta och flyttade åter över till soffan. Liksom tidigare lade han vänstra armen kring den sjukes hals och lyfte upp honom och började ge honom te med skeden samtidigt som han gång på gång blåste på skeden med en iver som om detta blåsande vore det verkligt kurerande momentet i hela behandlingsprocessen.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Han gick med raska och beslutsamma steg, och fast han kände sig alldeles trasig invärtes, var han vid klart medvetande. Han fruktade att han skulle bli jagad, han fruktade att man om en halvtimme eller kanske en kvart skulle utfärda instruktioner om övervakning av honom. Det gällde alltså för honom att till varje pris sopa igen alla spår efter sig.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Men öppna nån gång! Lever han eller är han död? Han bara ligger och sover jämt! ropade Nastasia och bultade med näven mot dörren. Hela dagarna ligger han och sover som en annan byracka! Just det, precis som en byracka! Öppna, klockan är ju elva!
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Mekaniskt drog han till sig sin gamla vinterrock, som låg på stolen bredvid; rocken - som han haft som student - var varm men nästan söndertrasad, han drog den över sig och övermannades genast av sömnen och yrseln. Han domnade bort.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Gumman tänkte titta på panten, men så borrade hon åter blicken in i den objudne gästens ögon. Hon mönstrade honom uppmärksamt, argt och misstroget. Det gick någon minut och han tyckte sig rentav se ett slags hån i hennes blick - som om hon redan anat hur det var fatt. Han kände att han var nära att tappa huvudet; han var nästan förskräckt - så förfärad att han skulle ha flytt - om hon hade fortsatt att stirra på honom så där i en halv minut till utan att säga ett ord.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Ett enda liv i utbyte mot tusentals, som räddas från ruttenhet och förfall. En enda död i utbyte mot hundra liv - det är ju ren aritmetik! Och vilken vikt har denna sjuka, dumma och elaka gamla kärings liv på mänsklighetens vågskål? Inte mer än en lus' eller kackerlackas, om ens det, eftersom käringen är ett skadligt kryp.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Inte ens om han i åratal hade avvaktat ett lägligt tillfälle kunde han ha räknat med att finna ett lägligare än det som nu erbjöd sig. I varje fall hade det varit svårt att på förhand och med säkerhet, precision, ett minimum av risk och utan farliga frågor och efterforskningar få reda på att en viss gumma, som han planerade att mörda, skulle vara ensam hemma vid ett visst klockslag följande dag.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Skratten ekade från kärran och från folkhopen, men Mikolka blev alldeles ifrån sig, och i sitt raseri piskade han hästkraken med snabba rapp som om han verkligen på allvar trodde att han skulle kunna få henne att galoppera.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
På det sättet marterade han sig själv och retade upp sig; ja, han upplevde rentav ett slags njutning. För övrigt gällde det inte alls några nya eller plötsliga frågor utan gamla, som hade värkt fram under en längre tid. De hade marterat honom länge och nu hade de slitit sönder hans hjärta.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Han hade isolerat sig fullkomligt från alla som en sköldpadda i sitt skal, och till och med åsynen av pigan, som hade till uppgift att sköta om honom och som då och då kom in i hans rum, utlöste krampaktig ilska hos honom. Sådant är vanligt hos en viss typ av monomana människor, som är alltför starkt fixerade vid något.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Min bästa herre, får jag ha djärvheten att med all övlig respekt vända mig till er? Ty även om ni till det yttre kan förefalla oansenlig, urskiljer min tränade blick en bildad och i dryckenskap oerfaren person.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Mannen var över de femtio, av medellängd och kraftigt byggd, gråsprängd och med stor flint, med ett ansikte som var gulsvullet, för att inte säga grönaktigt, av supande; bakom de svullna ögonlocken glimtade ett par små men livliga, rödsprängda ögon fram som springor. Men det var något mycket underligt med honom; hans ögon blänkte som i triumf, och även om det fanns vett och intelligens i dem, skymtade det fram något som liknade vansinne.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Det händer att man plötsligt och oförmodat möter fullständiga främlingar, som väcker ens intresse redan vid första anblicken, innan ett enda ord har yttrats.
Fjodor Dostojevskij
- Brott och straff
Men varken ord eller eder kunde uttrycka hans upphetsning. Den känsla av gränslöst äckel, som hade börjat ansätta honom och grumla hans sinne redan medan han var på väg till gumman, den hade nu växt sig så stark och blivit så tydlig, att han inte visste vad han skulle ta sig till i sitt svårmod.
