Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Det hade gått en månad efter Annas begravning, när Kristina en kväll sade till Karl Oskar: Efter vad som nu hade hänt så hade hon ändrat sig. Hon var inte längre emot deras utflyttning till Nordamerika. Förut hade hon tyckt att hon skulle vara en ovårdsam mor, om hon vågade sina barns liv på Oceanen. Nu hade hon erfarit att Gud även på fasta land kunde lägga hennes små i graven när han ville, hur väl hon än omhuldade dem.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
På kvällen frågade Nils sin son, hur långt han hade hunnit på likkistan. Karl Oskar svarade: Han höll på att syna ut bräder. Men inte heller nästa dag hördes några ljud av hammare och hyvel från vedskjulet. Karl Oskar sade bara: Han synade ut bräder.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Han satt och lyssnade till sitt barn, som hade talat till honom nyss: Det gör så ont att dö, far. Jag vill inte att Gud skall hämta mig, om det gör så här ont, jag vill stanna här hemmavid. Kan jag inte få det, fastän jag åt upp gröten utan lov? Jag skall aldrig smaka på någonting mer utan lov, bara jag får stanna. Far är så stor och stark, far kan väl hjälpa mig, så att inte Gud kommer och tar mig. Om du visste far hur ont det gör! Varför hjälper ingen mig? Jag är ju så liten.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Fadern började plocka i högen, han ville välja ut raka, fina och knaggfria bräder, rent och barkfritt virke. Men han kasserade alla, som hans händer fick tag uti: Antingen var de krokiga eller vinda eller barkfläckiga eller kvistiga. Han tog upp den ena brädan efter den andra, synade den och kastade den ifrån sig. Så svårt det var att hitta någon i högen som dög, någon som kunde brukas till kista åt Anna.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Nils undrade om han skulle gå ut och göra likkistan åt Anna. Den gången hörde Karl Oskar, och han svarade genast: Kistan åt sitt döda barn skulle han snickra själv. Det kunde inte bli fråga om annat. Han gick ut i skjulet, där han hade en hög kransågade furubräder liggande. Här fanns virke nog och mer än nog att göra en likkista av. Och till den kista, som behövdes till Annas lilla magra kropp, åtgick det inte mycket trä.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Tidigt på morgonen dog flickan i sina plågor. Den som talade till Karl Oskar under de närmaste dagarna fick vänta på svar. Inte heller ett andra eller tredje tilltal lönade sig bättre. Fjärde gången kanske han svarade med en fråga, som visade att han ingenting alls hade hört.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
På natten yrade hon stundtals. Berta sade: Om det inte vände sig till det bättre före nästa morgon, så skulle Gud hämta hem barnet. Hon ville trösta föräldrarna så gott hon kunde. Anna hörde hennes ord, och hon sade, att hon inte ville att Gud skulle hämta henne. Hon ville stanna här hemma. Hon var förståndig för sina år, hon kom med många märkvärdiga frågor, som de vuxna omkring henne inte kunde svara på.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Flickan ropade och bad innerligt, att någon skulle hjälpa henne för det gjorde så ont i hennes mage. Flera gånger hade hon bett sina föräldrar om förlåtelse för att hon hade varit olydig; hon visste ju att ingen fick skåra grötfatet förrän det blev kväll och de främmande kom.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Men ingenting lindrade barnets värk och vånda. Berta sade: Grynen i gröten hade svällt upp i hennes innanmäte och blivit dubbelt större, så att de hade spräckt magsäcken. Hon var rädd att hon inte kunde åtaga sig att bota den skadan.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Berta i Idemo efterskickades. Hon fördrev magvärk med värmen från yllene tyg, och nu lade hon ett tjockt förband av varma ullstrumpor kring livet på barnet. Hon ville också pröva stomjölk som invärtes medel. Lydia sprang till Kråkesjö, där en märr nyss hade fölat, och hon kom tillbaka med ett kvarter mjölk från märren, som Anna fick dricka.
Vilhelm Moberg
- Utvandrarna
Hon kände sin make nu: Han släppte aldrig vad han hade satt sig före, och hitintills hade han alltid drivit sin vilja igenom, både emot henne och sina föräldrar. Men den här gången skulle han få rätta sig efter henne. Den här gången gav hon inte efter, den här gången skulle hon få honom att betänka sig och ändra sig. Hon talade med Nils och Märta: De måste hjälpa henne att avråda Karl Oskar och avstyra detta vådliga företag.
Astrid Lindgren
- Vi på Saltkråkan
Och timmarna gick, junisolen fortsatte att ösa sitt frikostiga solsken över dem, och de låg där och kände sommaren som något skönt och obeskrivligt och lättjefullt i hela kroppen.
Astrid Lindgren
- Vi på Saltkråkan
Men för det mesta var allt bra och hela sommaren en enda lång ljuvlighet. Pelle hade redan börjat gruva sig för den hemska dag då de skulle tillbaka till stan. Han hade en gammal kam med lika många tänder på som sommaren hade dagar. Varje morgon bröt han bort en tand och han såg bekymrad hur tandgården undan för undan smalnade.
Astrid Lindgren
- Bara roligt i Bullerbyn
Kanske Anna har rätt i alla fall, att det är allra roligast när det är sommar. Fast jag tycker om att gå i skolan, och när Fröken säjer adjö åt oss på examen så nästan gråter jag, för jag vet att jag inte får se henne på så länge. Men jag glömmer fort bort det, för det är i alla fall härligt med sommarlov.
Astrid Lindgren
- Vi på Saltkråkan
Det fick vara grodor i brunnen hur många som helst och trasiga fönster hur många som helst, Snickargården fick vara aldrig så förfallen, ingenting skulle hindra henne från att sätta igång och vara lycklig just här och just nu. För nu var det sommar. Junikväll borde det vara jämt, tänkte hon. Drömsk och stilla som den här. Och tyst.
Astrid Lindgren
- Pippi hittar en spunk
Jag är rädd att jag har gått och fått spunk. För det kliar på hela kroppen. Och ögona faller totalt ihop när jag sover. Ibland hickar jag. Och i söndags mådde jag inte riktigt bra när jag hade ätit en tallrik skokräm och mjölk. Jag har rätt bra aptit, men jag brukar så ofta få maten i vrångstrupen, och då får man ingen riktig nytta av den. Det måste vara spunken som sätter åt mej. Och säj mej bara en sak - är det smittsamt?
Astrid Lindgren
- Rasmus på luffen
Han låg på en matta av backtimjan, och han kände den goda kryddlukten i näsan. Enbuskarna luktade också så gott när solen sken på dem. Det luktade sommar. Ja, så länge han levde skulle doften av backtimjan och solvärmt enris för Rasmus betyda sommar och vandring på vägarna.
Astrid Lindgren
- Mästerdetektiven Blomkvist
I djupaste frid låg Storgatan där och drömde i sommarsolen. Kastanjerna blommade. Det syntes inte till en levande varelse mer än bagarns gråa katt, som satt på trottoarkanten och slickade sina tassar. Inte ens det mest tränade detektivöga kunde upptäcka något som tydde på att ett brott hade blivit begånget. Det var sannerligen ett hopplöst företag att vara detektiv i den här stan!
Astrid Lindgren
- Ronja Rövardotter
Birk såg sej om i skymningsskogen, och han blev underlig till mods, varför visste han inte. Förstod inte att det han kände nästan som en liten sorg i bröstet, det var bara sommarkvällens skönhet och frid, ingenting annat. "Den här sommarn," sa han och såg på Ronja. "Ja, den här sommarn ska jag bära med mej till livets slut, det vet jag."
Astrid Lindgren
- Madicken
Solen lyser så varmt, och från luktärterna på rundeln kommer den sötaste doft, humlorna surrar över gräset och förbi Junibacken flyter ån, stilla och tyst. Det känns i hela kroppen att det är sommar, tycker Madicken och plaskar med fötterna i det ljumma vattnet.
