Det blev verkligen högtidligt. Hästarna, som för resten voro stadens begravningshästar, lunkade sakta och värdigt fram under vissnade äreportar. Folk släppte vad de hade för händer och följde vagnen, tysta och på något avstånd. Förvetna barn trippade vid dess sidor, stirrade på fideikommissarien, gruvligt nyfikna men gravallvarligt tysta.