Jean Genet
- Tjuven och kärleken
Mot slutet av strofen spräcks rösterna och slås i stycken och skärvorna klingar sprött som musik av änglar. Det gör mig förskräckt, ty jag har alltid varit rädd för änglar som jag inbillar mig är gjorda av varken ande eller materia, vita och dimmiga och förfärande som genomskinliga spöken.
Ida Simons
- Timmen före midnatt
Detta dokument skall om sex veckor och i samma vittnens närvaro öppnas, varvid det allmänt, ödmjukt och officiellt skall erkännas att Wally fick rätt.
Ida Simons
- Timmen före midnatt
Vår collie lyckades inte vänja sig vid stadslivet. Så snart porten for upp kastade han sig, av ren bedrövelse, rakt ut i trafiken. När han blivit påkörd ett antal gånger bestämde sig mina föräldrar för att sälja honom.
Ida Simons
- Timmen före midnatt
Vecka efter vecka friade han till flickan och blev avvisad gång på gång. Hennes syskon utsatte honom för skoningslösa hån. Modern använde honom som springpojke och fadern tvingade honom till schack- och dampartier som han måste se till att ständigt förlora, eftersom den gamle inte tålde att lida nederlag.
Ida Simons
- Timmen före midnatt
Till stort nöje för offren som dagligen gick dit frågade den förunderliga familjens överhuvud hur värden ens hade kommit på tanken att förse ett dylikt aphus med den storslagna beteckningen restaurang. "Men för all del," tillade han välvilligt, "er mat kanske smakar alldeles utmärkt, jag har ju titt som tätt serverats utsökt spis i eländiga hålor."
Ida Simons
- Timmen före midnatt
På sön- och helgdagar var mina föräldrar som hund och katt. Annars kom de hyggligt överens, men tillfällena blev å andra sidan desto fler i och med att judar dras med en dubbel uppsättning helgdagar.
Ida Simons
- Timmen före midnatt
Redan i unga år vande jag mig vid att, så gott som dagligen, höra pappa påstå att han hade åsamkat sina medmänniskor stor skada genom att inte bli begravningsentreprenör. Det var hans fasta övertygelse att befolkningen på vår planet i och med detta strax kom att bestå av idel odödliga.
Lion Feuchtwanger
- Oppermanns
Han har slagit upp ögonen, det är bruna, djupliggande ögon. Han ser inte så belåten ut, så ense med sitt öde som han trodde för knappt en minut sedan. Med lodräta, skarpa veck över den kraftiga näsan, de täta ögonbrynen häftigt sammandragna, stirrar han ansträngt, dystert upp i taket.
Lion Feuchtwanger
- Oppermanns
När Doktor Gustav Oppermann vaknade denna sextonde november, hans femtioårsdag, var det långt till soluppgången. Detta tyckte han var obehagligt. För dagen skulle bli ansträngande, och han hade föresatt sig att sova ut ordentligt.
Nikolaj Gogol
- Kappan
Till sist kom han på tanken att felet låg hos hans kappa. Då han undersökte den noga hos sig där hemma, upptäckte han att tyget på några ställen, just i ryggen och på axlarna, blivit så tunt att det nästan var genomskinligt och att fodret höll på att nötas sönder.
Nikolaj Gogol
- Kappan
Alla de som i Petersburg lever på 400 rubels lön eller däromkring har en fruktansvärd fiende. Denna fiende är ingen annan än vår nordiska vinter, fastän det för övrigt finns sådana som anser den mycket hälsosam.
Nikolaj Gogol
- Kappan
Därtill kom att han hade en besynnerlig förmåga att på gatan alltid passera förbi ett fönster just i det ögonblick man därifrån kastade ut allt möjligt skräp. Därför var hans hatt alltid full med melonskal eller liknande.
Nikolaj Gogol
- Kappan
Han hade sina favoritbokstäver: när han träffade på dem råkade han nästan i extas, han skrattade för sig själv, blinkade med ögonen och hjälpte till med läpparna, så att man nästan av hans ansikte kunde utläsa vilken bokstav hans penna skrev ned.
Nikolaj Gogol
- Kappan
Man kunde knappast någon annanstans finna en ämbetsman som till den grad gick upp i sitt arbete. Det är för lite sagt att han arbetade nitiskt, han hängav sig åt sin tjänst med lidelse.
Nikolaj Gogol
- Kappan
Det hände en gång i ett ämbetsverk - det är bäst att inte säga vilket. Det finns nämligen här i Ryssland inga mer lättsårade personer än alla de som befolkar våra ämbetsverk, regementen och kanslier, kort sagt, de som innehar statstjänst.
Vladimir Nabokov
- Förtvivlan
En författares ljuvaste dröm är att förvandla läsaren till åskådare, men uppnås detta någonsin? De litterära hjältarnas bleka organismer göds under författarens överinseende och sväller allt eftersom upp med läsarens hjärteblod; så att en författares geni består i att skänka dem förmågan att anpassa sig till denna - inte särskilt aptitliga - föda och växa och frodas, ibland i århundraden.
Vladimir Nabokov
- Förtvivlan
I mina ögon framstod han som min dubbelgångare, det vill säga som en varelse som till kroppen var identisk. Det var denna absoluta sammahet som gav mig sådana genomträngande rysningar.
Vladimir Nabokov
- Förtvivlan
Någonstans bak i hans stökiga hjärna lurade kanske tanken att jag borde vara tacksam för att han genom sin blotta existens så storsint gav mig tillfälle att likna honom.
Vladimir Nabokov
- Förtvivlan
Han är en festlig syn, denne äldre herre som kommer hitåt med dallrande hakfläsk, på tappert språng mot den sista bussen som han nätt och jämnt hinner ifatt men är rädd att stiga på medan den befinner sig i rörelse, och därför glider han tillbaka med ett fåraktigt leende, ännu i trav.
Gabriel García Márquez
- Hundra år av ensamhet
Under lika riskfyllda som desperata destillationsprocesser smältes planeternas sju metaller ner och blandades med hermetiskt kvicksilver och kopparvitriol för att sedan återigen kokas upp i grisfett, i brist på rättiksolja, till dess att Ursulas ovärderliga arv reducerats till en förkolnad beläggning av knaperstekt svål som inte gick att lossa från kittelns botten.
